Kolmården

Just nu sitter vi i Askersund i en husvagn o lyssnar till regnet som smattrar på taket. Då får man ta till lite nödlösningar för att roa sig.

I fredags var jag, D, Emma o Elis på Kolmården. Var riktigt trevligt och vi fick de flesta djur, även fast de var något trötta i värmen. Tänkte bjuda er på lite bilder fran djurparken.



Vågade åka den nya linbanan över safariparken. Var ganska läskigt om jag ska vara ärlig. Är ju lite höjdrädd så 24m upp i luften som högst är ju inte att leka med. Spana in bilden på lejonen också. Gillar hur lika de är våra kissar hemma. Ja inte storleksmässigt då kanske men Våfflan ligger ofta o sover på rygg med bena i luften som lejonet gör på bilden. Ser ganska mysigt ut. Fick äve se mina favoriter surikaterna och så fick jag faktiskt en bra bild på vargarna. Eftersom jag inte fick klappa dem så fick jag ändå se dem på ganska nära håll.

Nu hoppas jag att det slutar regna snart ör vi hade tänkt grilla... kanske var en dum idé...

Då var Donken ett avslutat kapitel

Tror inte det sjunkit in riktigt ännu att jag arbetat min sista dag på donkerian. Jobbet har varit en stor del av mitt liv de senaste 6åren. Det var mitt första arbete och det är lärt mig väldigt mycket, både om mig själv och om arbetsrelaterade saker jag kan ha nytta av även senare i arbetslivet.

 

Jag är väldigt glad att jag den där dagen i maj 2006 valde att tacka ja till donken och nej till IKEA eftersom annars hade jag aldrig träffat de underbara människor som jag kommer ha med mig resten av livet! Det är en speciell sorts människor som söker sig till McDonlads. Eller det är iaf så jag känner. Det är öppensinnade och härliga personer som man kommer väldigt nära på kort tid. Man blir som en familj. Det är väl det jag kommer sakna mest, samhörigheten.

 

Finns väldigt mycket jag kommer minnas från mina 6år under gyllene bågen. Inte minst alla härliga människor jag jobbat med. Mina första chefer Johanna och Helena, Ingeli som utbildade mig i köket mina första dagar. Ozzy som lärde mig öppna kök och Jessica som jag gick min första stängning med. Emma som utbildade mig till handledare och arbetsledare, Peter som fanns där när jag behövde under min tid som ansvarig, Stoffe och Hagge som fanns där sen jag började, Reuter, Sandra och Micke, ni har också funnits med bra länge. Martin och Mikaela, våra nätter var de roligaste! Sebbe och Lillen, var nog bland det roligaste skiftet jag haft! Och självklart Danne och Alex, dreamteam! Och mitt första tjejskift i Mjölby med Linnéa och Malin, girlpower.

 

Utan donken hade jag aldrig träffat min Anna. Hade aldrig fått äran att sjunga på och dela den finaste dagen i hennes liv. Sofie, Bettan och Carro, våra fantastic four kvällar är underbara, får se till att det blir många fler trots att vi nu kommer vara på olika ställen i landet.

 

Träffade även en hel del härliga donkenmänniskor när jag var på MBS. Kommer minnas de veckorna med glädje. Inte minst resorna upp med Matilda.

 

Finns väldigt, väldigt många fler som jag inte nämnt men de flesta av er har en speciell plats i mitt hjärta.

 

Kommer även att tänka på att man sett en hel del kända ansikten när man jobbat. Även kändisar måste ju äta! Kommer ihåg kvällen när Sarah Dawn Finer och Patrik Isaksson kommer in och Anna ber mig ta över i kassan. Patrik var riktigt trevlig! Magnus Samuelsson har varit inne ett antal gånger. Charlotte Perreli var förbi en sommar. I Mjölby var det lite tätare med kändisar. Magnus Betnér, Sanna Nielsen, Shirley Clamp och lite dokusåpakändisar på två månader. Det gör det hela lite mer spänande.

 

Jobbet i sig kommer jag nog inte sakna direkt. Eller visst, tryggheten att kunna allt och lite till men man måste ju lära sig nya saker för att utvecklas som människa. Som min kära vän Anna skrev i ett sms när jag berättade att jag sagt upp mig så är jag nu fri ”från lökuktande fingrar, grillosande hår, stressade gäster som tycker ALLT är ditt fel, hockeyrusher, ont i örat efter haft på sg headsetet i åtta timmar...” och kan ju bara tillägga efter mina tre sista dagar att jag aldrig mer behöver stressa över att det är kö till dörren när man inte är beredd på det. Det bästa med att inte jobba på donken måste väl vara att jag själv får välja vad jag ska ha på mig, (eller dagens I-landsproblem: jag har inga kläder i min garderob), får användning för alla mina nagellack och jag får bära vilka skor jag vill! De kommer bli bra det här.

 

Påbörjar snart ett nytt kapitel i mitt liv, med utbildning och nytt jobb. Känns både läskigt och spännande på samma gång. Men det är dethär jag velat i över två år och nu är första steget taget, nu är det bara att gå vidare och inte se tillbaka. Livet är framför mig.